”En” som obestämt pronomen

15 oktober, 2014  
Jeremias i Tröstlösa

Jeremias i Tröstlösa

”En borde inte sova när natten faller på.
En borde se på stjärnorna. En borde vara två.”

Dessa rader avslutar dikten En borde inte sova från 1915 av Jeremias i Tröstlösa. Dikten är skriven på närkesmål, vilket förklarar användningen av det obestämda pronomenet ”en” där rikssvenskan använder ”man”, något som förekommer i många dialekter. På rikssvenska lyder således raderna:

”Man borde inte sova när natten faller på.
 Man borde se på stjärnorna. Man borde vara två.”

Även om ”man” har trängt ut ”en” som subjektsform i rikssvenskan, så lever ordet kvar även här som objektsform till ”man”, till exempel i ”Man uppskattar när någon berömmer en.”. Det ingår även i genitivformen ”ens”, till exempel i ”Man uppskattar när någon berömmer ens insatser.”.

”En” som obestämt pronomen har också en motsvarighet i engelskans ”one” som i rikssvenskan översätts till ”man”. Oscar Wildes ord ”One should always be in love. That is the reason one should never marry.” översätts vanligen till ”Man bör alltid vara förälskad. Detta är anledningen till att man aldrig bör gifta sig.”

Många av våra dialektala ord är på utdöende. ”En” som obestämt pronomen är dock ett undantag eftersom det snappas upp av allt fler feminister som föredrar det framför ”man”. Anledningen är att pronomenet ”man” är en homonym till substantivet ”man”. Båda orden går tillbaka till ett fornsvenskt ord som betydde både ”man” och ”människa”, vilket av många anses befästa föreställningen om mannen som mänsklighetens norm och kvinnan som ”det andra”.

Denna renässans för ”en” väcker dock irritation i vissa läger. På Avpixlat beklagas att ordet ”kapats av den rabiata feministiska rörelsen”. Men om det verkligen hade rört sig om ”rabiat feminism” så skulle den väl snarare förespråka det matriarkala pronomenet ”kvinn” i stället för det könsneutrala ”en”!

Som Sverigevän anser jag att våra historiskt förankrade dialektala ord bör accepteras, och rentav uppmuntras, i de flesta sammanhang. Så i stället för att uppröras av vissa feministers nygamla språkbruk avslutar jag detta inlägg med lite ljuv poesi. Här följer således Jeremias i Tröstlösas snart 100 år gamla dikt En borde inte sova i sin helhet:

En borde inte sova

En borde inte sova när natten faller på
för tänk, då blänker stjärnorna högt uppe i det blå.
Det är så tyst och stilla.
Att sova vore illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt och genom skog,
och stjärnorna de följer mig, så sällskap har jag nog.

Det sägs dom äro tusen mil och mer ändå från oss.
Än brinner de med stadigt sken, än flammar de som bloss.
Som silver och kristaller,
nu deras gnistor faller,
och en annan flammer till när hon har brunnit ut,
så faller hon, då blir det som en strimma rök till slut.

En kan vel aldrig drömma så grant och underbart,
som själva natten ter sig när de stjärnor lyser klart.
Det er som om det hördes
ett silverspel som rördes.
En borde inte sova när natten faller på.
En borde se på stjärnorna. En borde vara två.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *