Fascismen som syndabock

7 december, 2014  

Syndabock

Det talas mycket om fascism nuförtiden. Många hävdar att fascismen växer. Till dem som varnar för fascismens framfart hör ingen mindre än vår statsminister Stefan Löfvén, som tillsammans med Malena Ernman i debattartikeln Du behövs för att vi ska kunna stoppa rasismen ger följande lägesbeskrivning:

”Fascismen växer i Sverige. Ingen som tar del av nyheterna har missat rapporterna om rasistiska våldsbrott, om hatattacker mot religiösa byggnader eller att nazistgrupper vill propagera inför ungdomar på skoltid.”

Förekomsten av rasistiska våldsbrott och vandalisering av religiösa byggnader går ej att bestrida. Frågan är emellertid hur stor del av skulden för detta som kan läggas på fascismen. Var det till exempel fascister som vandaliserade synagogan i Malmö? Var det ett stort gäng fascister som kallade en kvinna i Södertälje för ”jävla svennehora” för att sedan slå henne medvetslös?

Ingenting tyder på det. Ingenting tyder heller på att fascismen skulle spela någon nämnvärd roll för den svenska våldsstatistiken överhuvudtaget. Anledningen till detta är mycket enkel: den svenska fascismen är en ytterst marginell företeelse. Den främsta fascistiska organisationen torde vara Nysvenska rörelsen, grundad 1930. Denna ger i dag ut en sporadiskt uppdaterad nättidning vid namn Nonkonform, men visar i övrigt inte prov på någon offentlig aktivitet.

Vissa självdefinierade fascister återfinns också i Svenskarnas parti, som sedan det ersatte Nationalsocialistisk front 2008 har blivit mer ideologiskt inkluderande. En av dem är Jonas De Geer, som i Fascist, javisst! (Motgift Magasin nr 1) hyllar fascismen för dess genomskådande av ”den demokratiska myten” och hävdar att ”fascismen var det främsta politiska friskhetstecken som Europa uppvisat sedan franska revolutionen”.

Antifascister

Vad statsministern syftar på när han talar om en växande svensk fascism lär dock varken vara den Nysvenska rörelsen eller Jonas De Geer och hans gelikar. I likhet med vänsterextremisterna i Antifascistisk aktion begagnar sig Löfvén av ett betydligt mer svepande fascismbegrepp. De bortser från fascismens egentliga innebörd och använder istället ordet som ett samlingsbegrepp på allt som de anser vara rasistiskt, intolerant och högerextremt. Detta framkommer också i artikelns uppmaning till motstånd mot fascismen:

”Vi måste gemensamt göra motstånd mot fascismen framfart. Barn ska inte behöva höra på rasistisk eller homofobisk propaganda i skolan. Brevbärare ska inte tvingas dela ut nazistiskt valmaterial.”

Att göra motstånd mot ”fascismens” framfart innebär således att verka för att brevbärare inte ska tvingas dela ut ”nazistiskt” valmaterial. Huruvida de ska behöva dela ut ”fascistiskt” valmaterial framkommer dock inte, vilket skulle ha varit av intresse med tanke på att Löfvén i dagarna har kallat Sverigedemokraterna för ”ett nyfascistiskt enfrågeparti”. Det är också Sverigedemokraterna som har stått i fokus för kampanjen ”Brevbärare mot rasism” som protesterar mot att behöva dela ut partiets valmaterial.

Att som statsminister stämpla sina meningsmotståndare som ”fascister” och försöka inskränka deras yttrandemöjlighet kan tyckas enkelt, men leder knappast till någon lösning på de problem han målar upp. För detta krävs det att han går till roten med de samhällsproblem som hans, och den övriga sjuklöverns, politik har orsakat.

Vad som växer i Sverige är inte fascismen – den har stannat i tillväxt för längesen. Vad som däremot växer är de etniska och religiösa konflikter som följer i massinvandringens spår. Vad som växer är missnöjet med den invandringspolitik som bland annat Stefan Löfvén ställer sig bakom. Vad som växer är frustrationen och vanmakten hos en allt större del av befolkningen. Vad som växer är föraktet mot de politiker som möter detta missnöje med invektiv som rasism, nazism och fascism.

Riktig fascism

Fascismen beskrivs i Nationalencyklopedin som en ”italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini och präglad av förakt mot demokratin, vurm för den nationella revolutionen och kult av den karismatiske ledaren”.

PS: I artikeln Fascister eller inte – vad anser forskarna? har Forskning & Framsteg ställt frågan huruvida Sverigedemokraterna är fascister till nio ledande forskare inom området nationalism och högerextremism. Majoriteten svarar tydligt nej. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö förklarar:

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti, inte ett fascistiskt. Det är oseriöst att låtsas som om nationalism och fascism är synonymer. Det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras. Menar man allvar med att Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti – och därmed per definition ett hot mot demokratin i Sverige – borde den logiska följden vara att det blir Säpos, inte de övriga partiernas, uppdrag att bekämpa dem.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *