Feministisk antirasism

8 september, 2014  
Afrika, Europa och Asien

Afrika, Europa och Asien

I Somalia är det norm att vara svart och präglad av ett afrikanskt och muslimskt arv.

I Sverige är det norm att vara vit och präglad av ett västerländskt och kristet arv.

I Thailand är det norm att vara brun och präglad av ett österländskt och buddhistiskt arv.

Inte särskilt konstigt, eller hur? Att den nationella normen utgår från det eller de folk som byggt upp landet under tusentals år ter sig för de flesta helt naturligt. Genuina mångfaldsförespråkare skulle dessutom tillägga att de traditionella kontrasterna mellan olika folk och länder i all väsentlighet är en stor tillgång som vi bör värna om.

Men alla instämmer inte om svenskheten. Vissa anser tvärtom att normen om ”svenskhet” (givetvis med citattecken), är djupt problematisk. Detta gäller bland annat Feministiskt Initiativ som i Feministisk antirasism skriver att ”Feministiskt initiativs politik ifrågasätter den norm om ”svenskhet” som baseras på ett vitt, västerländskt, kristet arv.” Anledningen är att ”i dagens samhälle utsätts människor, som inte passar in i en vit, västerländsk norm, för rasism och marginaliseras.”

Att icke västerländska invandrare ibland utsätts för rasdiskriminering och marginaliseras finns det ingen anledning att betvivla. Frågan är dock vad som utgör det grundläggande problemet. Är det normen om ”svenskhet” som Fi hävdar? Eller är det snarare sociala faktorer som orsakats av de senaste decenniernas invandringspolitik?

Vi kan börja med att konstatera att rasism i vid bemärkelse är något som förekommer i praktiskt taget alla jordens länder där olika etniska grupper tvingas samsas om livsrummet. Etniska konflikter med rasistiska förtecken är exempelvis mer regel än undantag i afrikanska och asiatiska länder – trots att ”vithetsnormen” här lyser med sin frånvaro. Den mest påtagliga rasdiskrimineringen torde i dag återfinnas i Zimbabwe, där vita inte längre tillåts äga någon jord, något som medfört att tusentals bönder har fått sin mark konfiskerad och tvingats fly landet.

Vi kan å andra sidan också konstatera att ett avvikande från en etnisk norm inte i sig behöver leda till någon underordning. De vita västerlänningar som bor i Thailand avviker påtagligt från värdlandets etniska norm, men utsätts sällan, till skillnad från i Zimbabwe, varken för rasism eller marginalisering. Något som av allt att döma beror på att invandringen till Thailand har varit av den art och grad som kunnat absorberas av landet, utan att orsaka sociala problem.

I Sverige ser det annorlunda ut. Den invandringspolitik som bedrivits sedan 1970-talet har lett till uppehållstillstånd för hundratusentals människor från avlägsna kulturer utan förutsättningar att försörja sig själva. Den har lett till att vi har fått hundratals så kallade ”utanförskapsområden” och en fullkomligt katastrofal bostadsbrist. I ett sådant läge bör man knappast förvånas om det uppstår etniska eller rasrelaterade konflikter.

Ett av de största problemen med Feministiskt initiativ är att dess politik skulle främja denna grogrund för rasism ytterligare, då det förespråkar fri bidragsförsörjd invandring. När allt fler ska dela på allt mindre resurser uppstår obönhörligen konflikter och motsättningar, och detta oavsett om samhället präglas av en vit västerländsk norm eller inte. Till detta kommer att den ensidiga problematiseringen av denna norm också osynliggör den mångfacetterade rasism som finns mellan olika invandrargrupper.

En ”feministisk antirasism” värd namnet borde därför fokusera på de sociala faktorer som utgör grogrunden för rasismen, snarare än att angripa den vita västerländska normen. Den borde också fråga sig varför den vita västerländska normen i Sverige skulle ha mindre existensberättigande än den svarta afrikanska normen i Somalia och den bruna österländska normen i Thailand.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *