Fredrika Bremer som nationalist

24 september, 2016  
Fredrika Bremer (1801-1865)

Fredrika Bremer (1801-1865)

Den svenska författaren Fredrika Bremer (1801-1865) är i dag mest känd som kvinnorörelsens främsta föregångare i Sverige.

En betydligt mindre välbekant sida av Bremer är hennes nationalistiska engagemang. I likhet med den samtida engelske filosofen John Stuart Mill hörde hon nämligen till de första som kombinerade ett feministiskt och nationalistiskt synsätt.

Att Bremer hörde till den svenska nationalismens pionjärer har uppmärksammats av litteraturvetaren Anna Bohlin i föredraget Nationalism och kyrka, som publicerats av den vänsterkristna nättidningen Dagens Seglora.  På ett för vår tid typiskt sätt framställer hon Fredrika Bremers nationalism som något besvärande och problematiskt:

Bremer tillhörde pionjärerna för nationalismen i Sverige. Det får man säga att den feministiska forskningen har legat lågt med. Vi skryter gärna med att hon hävdade den kvinnliga medborgarens rättigheter, men att det för henne var kopplat till nationstanken sopar vi helst under mattan.

Att Fredrika Bremer kopplade kvinnans medborgerliga rättigheter till nationstanken ter sig fullt logiskt med tanke på att nationalstatens utveckling under 1800-talet banade väg för kvinnorörelsen. Att älska och hylla sitt land var således fullkomligt naturligt.

I förordet till romanen Midsommar-resan (1848) inleder Bremer med att berätta hur hon sedan sin ungdom älskar sitt ”moderland” Svea över allt annat för att sedan ägna ett fyrtiotal sidor åt att hylla Sverige och dess mångskiftande landskap. Denna fosterlandskärlek faller dock inte Bohlin i smaken utan är vad hon kallar en ”mycket olämplig kärleksförbindelse”:

I roman efter roman hyllar hon hängivet nationen. De melodramatiska intrigerna med superdygdiga kvinnor, förrymda brottslingar, tama älgar och andra mer eller mindre orealistiska inslag, samsas med sida och sida ner om Gustav Vasa! Myten om nationen säljs på en växande bokmarknad. Romanen Midsommar-resan (1848) inleds med 40 sidor som beskriver alla Sveriges landskap som en Nils Holgersson i miniformat 60 år för tidigt och allra först kommer en kärleksförklaring till landet som badar sina fötter i Östersjön och bär på sin hjässa en krona av isfjäll. Vi tvingas konstatera en i våra ögon mycket olämplig kärleksförbindelse: Fredrika Bremer älskar Moder Svea.

Bremers nationalism begränsade sig emellertid inte till Sveriges gränser, utan omfattade hela Skandinavien. Detta yttrade sig i hennes engagemang för skandinavismen, en rörelse som utforskade de skandinaviska språken med tillhörande litteratur liksom den fornnordiska historien och kulturen. Föga förvånande menar Anna Bohlin att denna rörelse ”verkar mossig” i dag, men medger också att den trots allt hade sina ljusa sidor:

Bremer var en varm anhängare av skandinavismen, en rörelse som verkar mossig nu, men som då eldade upp många själar. I början av 1800-talet slutade nämligen de nordiska länderna kriga mot varandra (vilket de hållit på med i många hundra år) och blev i stället bröder på bara ett par decennier. Det är faktiskt väldigt konstigt. Anledningen var att man började gräva efter vad romantiken alltså kallade folksjälen, som skulle komma till uttryck i folksånger och i litteratur, och då hittade man samma litteratur: Eddapoesin och de fornnordiska sagorna.

Tack vare sökandet efter folksjälen lyckades man således skapa medvetenhet om de skandinaviska folkens gemensamma rötter. Stridigheter ersattes av samhörighet och förbrödning. Något som knappast kan kallas mossigt – utan snarare fantastiskt!

Fredrika Bremers mångsidiga begåvning begränsade sig dock inte till feminism, nationalism och skandinavism, utan yttrade sig också i en stark islamkritik, till vilket jag kommer att ägna nästa inlägg.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *