Leder jämställdhet till asylkaos?

2 december, 2015  

1-refugees-welcome”Är det jämställdheten, feminismen, som har gjort att Sverige har en så avvikande flyktingpolitik?” frågar sig Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus med anledning av höstens svenska asylhaveri.

Marteus konstaterar att stödet för en generös flyktingpolitik är större bland kvinnor än bland män. Härifrån övergår hon till att framställa den ökade kvinnorepresentationen i politiken som en orsak till den invandringskris vi ser idag:

”Nog kan man misstänka att migrationspolitiken hade varit annorlunda om riksdagen hade sett ut som på 70-talet. Och om vi hade haft en slipstät regering i stället för ”världens första feministiska”.”

Något Marteus borde fråga sig är varför våra minst lika jämställda nordiska grannländer inte har samma problem. Sverige avviker nämligen inte nämnvärt från dem i fråga om graden av feminism och jämställdhet. Tvärtom hamnar vårt land på fjärde plats, efter Island, Norge och Finland i Global Gender Gap Reports rankning över världens mest jämställda länder. Om det vore jämställdheten som utgjorde orsaken skulle vi med andra ord se ännu större invandringsproblem i Norge, där de båda regeringspartierna Høyre och Fremskrittspartiet dessutom leds av kvinnor.

Något annat Marteus borde påminna sig om är att det var just under det ”slipstäta” 70-talet som det lades grunden till den invandringspolitik vi har idag. Det var då arbetskraftsinvandringen ersattes av asylinvandring. Det var också då, närmare bestämt 1975, som det beslutades att Sverige skulle vara mångkulturellt. Trots att antalet slipsar minskat under de senaste decennierna i Riksdagen, så kvarstår också det faktum att dess majoritet alltjämt består av män.

Att kvinnor, generellt sett, är mer positivt inställda till flyktingar än män, är inte så konstigt med tanke på de traditionella könsrollerna. Det hör till kvinnorollen att ta hand om svaga och hjälpbehövande. Det hör till mansrollen att försvara sitt folk och land mot yttre hot. Hur mycket av detta som beror på biologiska respektive sociala faktorer kan man ha delade meningar om. Mönstret lever hursomhelst vidare i såväl yrkesval som partival.

Vad man kan fråga sig är emellertid varför så många svenska kvinnor engagerar sig för just asylsökande snarare än utsatta människor från den egna befolkningen, såsom hemlösa eller ensamma åldringar. En stor del av förklaringen finner vi i den dramaturgi som förs fram i mainstreammedia, inte minst Expressen.

Denna dramaturgi fokuserar starkt på de privilegierade asylsökande som har råd att ta sig till vårt land – men ytterst sällan på de miljontals fattiga flyktingar som inte kan lämna sitt närområde eller de människor i tredje världen som blir utan bistånd när pengarna istället går till kostsam asylmottagning i Sverige. Unga män från Mellanöstern framställs som ”ensamkommande flyktingbarn” som ”flyr för sina liv” hela långa vägen från Afghanistan, vilket får många kvinnor att öppna sina hjärtan. Etcetera.

Fram tills helt nyligen har det sällan förekommit någon kritisk granskning av den svenska invandringspolitiken och dess negativa konsekvenser i mainstreammedia. Detta har överlåtits åt alternativa medier, vilka avfärdats som rasistiska ”hatsajter”.

Så i stället för att skylla på jämställdheten föreslår jag att Marteus tar ansvar och kritiserar sin egen tidning. Den dagen Expressen och övrig mainstreammedia rapporterar lika öppet, ärligt och allsidigt om invandringen som görs i våra nordiska grannländer – den dagen kommer också allt fler svenska kvinnor inse att en hög asylinvandring från avlägsna länder varken är human eller hållbar.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *