Moder Svea & co.

Svea i Gamla stan, Stockholm

Svea i Gamla stan av Rolf Adlersparre (1894)

Den som fått äran att pryda sidokolumnen på denna sajt är ingen mindre än vårt lands nationspersonifikation Moder Svea. Denna gestalt var under nationalromantiken en mycket populär symbol, men numera har hon dessvärre nästan fallit glömska. Därför kan det vara på sin plats med en liten presentation av Svea och hennes föregångare.

Svea, som symbol för Sverige, såg dagens ljus under stormaktstiden. Enligt vissa källor ska en grupp Uppsalastudenter ha introducerat henne i skådespelet Disa, skrivet av historieprofessorn Johannes Messenius, på distingsmarknaden 1611. Namnet kommer från den medeltida genitivformen av svear, med betydelsen ”svearnas”, som ännu i dag lever vidare i benämningar som Svealand, Svea rike och Svea hovrätt.

Hennes europeiska föregångare är dock betydligt äldre än så. Den äldsta av dem går mer än 2500 år tillbaka i tiden och står att finna i antikens Grekland. Där dyrkandes Athena som vishetens, civilisationens, modets, styrkans och det disciplinerade krigets gudinna, men också som stadsstaten Atens beskyddare.  Med anledning av detta omnämns hon ibland som Europas tidigaste nationspersonifikation, det vill säga människoliknande symbol för staten eller nationen.

Athena i Wien

Athena i Wien (1902)

I dag håller sig de flesta av Europas stater, i Atens efterföljd, med en eller flera nationspersonifikationer. I vissa länder är det en mansgestalt, exempelvis Holger Danske i Danmark. I andra länder är det både en mans- och en kvinnogestalt, exempelvis Ola och Kari Nordmann i Norge. Den vanligaste formen är emellertid en gudinneliknande kvinnogestalt med stridsattribut inspirerad av den grekiska Athena. Hit hör bland annat Marianne i Frankrike, Germania i Tyskland, Italia Turrita i Italien, Britannia i Storbritannien, Hibernia i Irland, Polonia i Polen, Helvetia i Schweiz, Hispania i Spanien och, inte minst, Svea här i Sverige.

Nationspersonifikationerna fick en framträdande roll under framväxandet av nationalstaterna på 1800-talet. Den gamla föreställningen om staten som utgående från kungen fick i många fall ge vika för den nya synen på nationen som utgående från folket. Som framkommer av artikeln När nationen blev en kvinna var denna kontrast särskilt tydlig i Frankrike efter revolutionen: ”En orsak till att man valde att framställa den franska nationen – som kom att bli modell för andra nya republiker – som en kvinna, var att den gamla förrevolutionära ordningen representerades av kungens, mannens kropp. Den moderna nationen måste vara en negation till detta.”

Svea i Göteborg

Svea på Sveahuset i Göteborg (c. 1890)

I vårt land fick Svea en allt större betydelse vid 1800-talets mitt, inte minst tack vare Gunnar Wennerbergs populära sång Hör oss Svea från 1853. Under senare delen av århundradet restes Sveastatyer i flera svenska städer. Från 1890 till 1963 prydde hon landets sedlar. Och i samband med den nya namnlängden 1901 fick hon årets första namnsdag den 2 januari, något som vi lyckligtvis har bevarat till våra dagar.

Även om den grekiska Athena kan sägas vara Sveas äldsta förebild, så avbildas Svea ofta med fornnordiska attribut. I några fall skildras hon som sköldmö, i andra fall som valkyria med vinghjälm. Vissa likheter finns även med den nordiska gudinnan Freja, som i likhet med Athena är en mycket mångsidig gudomlighet som uppvisar såväl feminina som maskulina drag, och vars domäner spänner från kärlek och fruktsamhet till sejd och krig. Framställningar av Svea med fornnordiska attiraljer och svärd i hand skulle nästan lika gärna kunna föreställa Freja i hennes roll som krigets gudinna. En smärre skillnad är emellertid att Freja anses ha två katter, medan Svea ofta framställs med ett större kattdjur i form av ett lejon som följeslagare.

Moder Svea (1891), bronsstaty Alfred Nyström i Berga minnespark i Linköping

Svea i Linköping av Alfred Nyström (1891)

Trots att Svea oftast framträder som en kraftfull kvinnogestalt med maktrelaterade attribut, har hon inte rönt någon större popularitet bland dagens feminister. En av de starkaste kritikerna är statsvetaren Maud Eduards, vars bok Kroppspolitik: Om Moder Svea och andra kvinnor (2007) bygger på tanken att nationalismen och den kvinnliga nationspersonifikationen har en förtryckande funktion genom att bidra till exkludering av kvinnor från makt och inflytande liksom kontroll av deras kroppar. Eduards inleder sin bok med att konstatera: ”När Svea, symbolen för den svenska nationen, utrustad med sköld och spira, sattes att kröna Riksdagshuset på Helgesandsholmen 1905 hade kvinnor ännu långt till rösträtt. Den upphöjda moder Svea stod i motsats till alla svenska kvinnor som inte ansågs vuxna ett samhällsansvar.”

Kontrasten mellan den upphöjda Svea och de nedtryckta kvinnorna är svår att förneka. Men samtidigt sammanfaller den nationalromantiska epoken och dess Sveakult med den första vågens feminism och stora framgångar i kampen för kvinnors rättigheter. Lika arvsrätt 1845, förbud mot hustruaga 1864, frihet att gifta sig med vem man vill 1872 och tillträde till universiteten 1873 är bara några av dessa milstolpar. Och 1919, fjorton år efter att Sveaskulpturen krönte riksdagshuset, fick svenska kvinnor rösträtt.

Vem vet, kanske utövade Svea ett gott inflytande över det hela!

Svea på Riksdagshuset av Theodor Holmberg (1905)

Svea på riksdagshuset av Theodor Lundberg (1905)

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *