Feminism, nationalism och prioriteringar

11 januari, 2016  

Svea med sköld och flagga”Ingen klasskamp utan kvinnokamp, ingen kvinnokamp utan klasskamp” var under 70-talet ett vanligt slagord inom den socialistiska feminismen.

Som nationalistisk feminist skulle man snarare säga ”Ingen nationalism utan feminism, ingen feminism utan nationalism”.

Ibland dyker dock frågan upp vad man prioriterar. Personligen skulle jag säga att detta är något som varierar mellan tid och rum.

Om jag hade levt för hundra år sedan skulle jag utan tvekan ha prioriterat feminismen. Detta eftersom samtiden redan var starkt nationalistisk, medan väldigt mycket återstod i kampen för jämlika sociala villkor för båda könen.

En liknande prioritering av feminismen gör jag också i dag för länder med ett starkt kvinnoförtryck. Det vill säga där kvinnor diskrimineras starkt av lagstiftningen, behandlas som boskap, förvägras familjeplanering, utsätts för tvångsäktenskap och könsstympning, vilket är fallet i stora delar av Afrika och Mellanöstern.

För Sveriges del är feminismens grundläggande mål, som formulerades i slutet av 1800-talet, i dag uppnått. Tack vare kvinnorörelsen och dess allierade har vi i Sverige erhållit samma rättigheter för båda könen på praktiskt taget alla relevanta områden, även om det fortfarande återstår en lång rad problem och missförhållanden att ta itu med.

I vissa avseenden ser vi dock en backlash på jämställdhetsområdet i samband med ett allt större inflytande från Afrikas och Mellanösterns gravt patriarkala kulturer. Detta inflytande är dock inte i första hand orsakat av en bristfällig feminism, utan snarare av en stark antinationalism som fått våra politiker och medier att prioritera massinvandring framför den egna befolkningens väl och ve.

Flera av dagens främsta samhällsproblem är till stor del orsakade av de senaste decenniernas invandringspolitik. Detta ser vi inte bara i det skenande ”utanförskapet”, den stigande bostadsbristen och de sjunkande skolresultaten, utan också i den kraftigt ökande sexualbrottsligheten som inskränker kvinnors frihet.

Ett dagsaktuellt exempel återfinns i hur ett stort antal minderåriga flickor under flera års tid trakasserats sexuellt av manliga invandrargäng, ofta bestående av så kallade ”ensamkommande flyktingbarn” från Afghanistan, under festivalen We are Sthlm. Stockholms polis valde att inte rapportera om det inträffade till allmänheten. Stadens politiker valde att inte bry sig. De svenska flickorna offrades för att inte äventyra acceptansen för den rådande invandringspolitiken och ”spela Sverigedemokraterna i händerna”.

Svenska kvinnor och flickor får i dag förhålla sig till det faktum att man som obeslöjad ses som fritt villebråd av allt fler män som välkomnats med öppna armar till vårt land. Detta skulle vi ha sluppit om det politiska etablissemanget hade behållit den nationella ansvarskänsla som rådde så sent som för femtio år sedan.

Den nationella självbevarelsedriften är i dag vårt lands största bristvara. Här har nationalismen en central uppgift att fylla, även om den med fördel ackompanjeras av en Sverigevänlig feminism.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *